Den 17 juni 2001 grät jag, och det hade jag aldrig förut gjort för fotbollens skull. För mitt Roma. När domaren blåste av matchen kramade jag mina lagkamrater, jag omfamnades av massor av tifosi, det verkade som att hela Rom kramade om mig, sedan kramade jag min vän Vito och grät. I det ögonblicket befriades jag, efter en säsong, efter 18 år som jag hade drömt om det här, efter allt det som varje Romatifoso har gått igenom och drömt om.
Jag har förvirrade men väldigt levande minnen av den matchen.
På Olimpico såg man bara fanor.
Den 17 juni 2001 är den finaste dagen i min karriär, då uppnådde jag min barndomsdröm och drömmen hos varje unge som är romanista: att vinna ligan med den här tröjan, på min arena, genom att göra mål under Curva Sud. Efter målet när jag kom tillbaka till planen pekade jag på läktaren där min familj satt, där min mamma var med min tröja på sig och jag sa: "det är ert". För så är det. Om jag Francesco Totti har blivit italiensk mästare har jag min familj att tacka för det och personerna som verkligen har stått mig nära, förutom min seriositet och viljan att nå såna mål.
Jag glömmer aldrig den 17 juni 2001, jag glömmer aldrig människorna som festade, det är upplevelser som jag alltid bär med mig. Bara den som är romanista kan förstå det. På ingen annan plats och med inget annat lag hade jag fått, och skulle jag kunna få samma rysningar. Och därför, innan jag slutar vill jag uppleva en till dag som den. Så vacker att man börjar gråta.
På Olimpico såg man bara fanor.
Den 17 juni 2001 är den finaste dagen i min karriär, då uppnådde jag min barndomsdröm och drömmen hos varje unge som är romanista: att vinna ligan med den här tröjan, på min arena, genom att göra mål under Curva Sud. Efter målet när jag kom tillbaka till planen pekade jag på läktaren där min familj satt, där min mamma var med min tröja på sig och jag sa: "det är ert". För så är det. Om jag Francesco Totti har blivit italiensk mästare har jag min familj att tacka för det och personerna som verkligen har stått mig nära, förutom min seriositet och viljan att nå såna mål.
Jag glömmer aldrig den 17 juni 2001, jag glömmer aldrig människorna som festade, det är upplevelser som jag alltid bär med mig. Bara den som är romanista kan förstå det. På ingen annan plats och med inget annat lag hade jag fått, och skulle jag kunna få samma rysningar. Och därför, innan jag slutar vill jag uppleva en till dag som den. Så vacker att man börjar gråta.
Man får nästan tårar i ögonen bara av att läsa hans ord. Jag vill någon dag uppleva en ligavinst för Roma, och det skulle vara extra speciellt om det återigen är Francesco Totti som leder laget till den framgången. Så snälla Gud, gör så att min hjälte får uppleva samma känslor återigen, gör så att Roma vinner ligan någon av dessa sista år han spelar på planen.
Tills detta händer blickar jag tillbaka på dagen som så flitigt nämnts ovan: 17 juni 2001. Därför bjuder jag på följande videos: